Myten om gröna fingrar

 

Det händer att folk frågar mig vad som är så roligt med att odla och "hålla på med blommor". En del människor som har känt mig större delen av mitt liv är också lite förvånade, eftersom jag egentligen aldrig varit en sådan där person som trivs som fisken i vatten ute i naturen och det fria. De undrar helt enkelt varifrån min kärlek till blommor kommer och hur detta intresse har utvecklats så till den grad att jag startat en blogg. Det hela började egentligen med en sorts släng av den berömda svenska avundsjukan - när jag flyttade in i suburbia hade nämligen mina grannar, ett par i övre medelåldern, en prunkande balkong som fullkomligt dignade av gult, rött och orange. Spaljéer med hängande krukor, lådor där grönskan vällde över kanterna och en brandgul markis var vad jag såg när jag vände blicken mot balkongen bredvid. Och nu var det väl inte ren och skär avund det var fråga om, mer en insikt om att min egen balkong såg oerhört fattig och karg ut i jämförelse. Och så var det en vår då jag behövde något slags projekt att fokusera på, något som kunde bringa lite glädje och ge mig viss sysselsättning. Två balkonglådor med penséer, det var där det började. Och så fort det finns lite liv och färg på balkongen, så blir det naturligtvis så mycket trevligare att sitta där, att utnyttja sitt extra rum så fort vädret tillåter.

Det sägs att Rom inte byggdes på en dag. Så heller inte min förortsträdgård. Spaljén har nu ett antal år på nacken - när jag köpte den var inte bambu på modet, och de spaljéer jag hittade i traditionella butiker i Stockholm var av plast eller vitmålade lister. Bambuspaljén inhandlades därför i Skåne och fraktades upp till huvudstaden i min fars bil.

Pelargoner på pelare

År för år har jag sedan utökat antalet krukor och blommor, och förra året fick de gamla stolarna lämna plats för en trädgårdssoffa som jag målat i turkost. En  möbel som varit med lite längre är min blomsterpelare i zink med flyttbara krukor, helt perfekt eftersom den bär upp tre krukor utan att ta något egentligt utrymme i anspråk.

Den lösning för amplar jag i år har genomfört tillhör det jag är mest nöjd med - i en liten handbok om balkongodling fann jag idén att hänga upp en stör som kan bära upp hängande krukor och amplar, perfekt för mig som inte har några krokar eller fästen i själva fasaden för dessa. Stören är målad i rosa och upphängd medelst najtråd från balkongen ovanför. På detta sätt har jag fått som en gardin av hängande fägring längs balkongens långsida.

 

 

En sky av tvillingsporre och vit hänglobelia

Hängbegonia utgör den tredje delen i trippelampeln från IKEA

En annan kommentar jag ofta får är att folk är avundsjuka på mina gröna fingrar. Jag brukar upplysa alla om att jag inte tror ett dugg på detta begrepp - jag visste inte ett smack om olika sorters blommor och växter när jag började göra i ordning min balkong. Det är inte alls så att vissa människor har begåvning för att odla medan andra saknar den, tvärtom handlar det enbart om intresse och vilja. Växter är, till skillnad från människor, väldigt enkla och konsekventa. Om man tar reda på vad de behöver, under vilka betingelser de mår bra, och ser till att ge dem det så blir man utan undantag rikligen belönad. Och aldrig har det varit så lätt att finna tips och göra research om sina intressen som idag. Hittar du en blomma du vill veta mer om och odla - kolla på nätet! Gröna fingrar är det ingen som har, och ett grönt sinne kan vem som helst skaffa sig.

Det är också just blommornas stillsamma enkelhet som jag nuförtiden uppskattar mest. Blommor är tysta, och de har inte bråttom. Därför erbjuder odling den perfekta avkopplingen från en stressig vardag. I lugn och ro och utan krav på att ständigt kommunicera kan man sitta i solen på sin balkong, få lov att bli lite svettig och smutsig och resultatet av arbetet ser man mycket snart. Visst kräver det lite jobb och omvårdnad att ha en trädgård, såväl en på marken som en våning upp, men när man kan plocka sina egna jordgubbar till morgonens yoghurt eller binda sin midsommarkrans av egna blommor - då är mödan glömd. 

Även för en lägenhetskatt är balkongen ett spännande extra rum att ta i besittning då solen skiner. Hans stendöda kompis är ständigt lika glad, även om han bor där ute året om.

Min balkong vätter åt väster, vilket är utmärkt då både solälskande växter och sådana som vill ha det aningen skuggigare kan trivas. Och varje vacker dag avslutas med en kopp te mot fonden av en färgsprakande kvällshimmel. Min balkong är helt enkelt ett litet stycke paradis, precis utanför mitt fönster, mitt i suburbia. En plats som jag byggt och som ger mig njutning och glädje varje dag.