fredag 15 juli 2016

Att odla i stan


Förra året vilade balkongbloggen eftersom jag var på resande fot runt Europa hela våren. Under den följande sommaren hände något som förändrade förortslandskapet där jag bor; en stadsodling startades upp! En engagerad projektledare inom grön utveckling och Stockholms stad samarbetade för att dra igång en liten koloniodling precis bakom mitt hus. På gräsmattan mellan bostadsområdet och industriområdet finns nu Högdalens Stadsodling - en plats som sprider glädje både för oss som odlar och för alla dem som promenerar förbi. 

Att ha en stadsodling förenar nytta med nöje på så många plan. Det blir mer folk som rör sig i området på fler tider, vilket leder till att platsen blir tryggare. Att odla i städer och stadsnära områden är också ett bra sätt att ta hand om koldioxid och andra utsläpp från trafiken. Helst skulle detta ske överallt - på väggar, tak, balkonger, mellan gatorna och längs trapporna. En grönare stad är en friskare stad. I flera andra länder och städer ligger man betydligt längre fram med den här typen av åtgärder - takodlingar och väggodlingar som hjälper staden och stadsborna att andas och samtidigt bidrar till isolering av husen och därmed minskad konsumtion av energi för uppvärmning. 
Att odla egen mat i närområdet är dessutom inte bara bra för klimatet - det är gott och roligt också. Och när grupper av människor som annars inte skulle ha mötts samlas kring ett gemensamt projekt som en koloniodling, uppstår nya möten och samtal - något som vi kanske just nu behöver mest av allt här i världen.


För mig personligen innebär det här naturligtvis att jag kan få större utlopp för min lust att göra mina fingrar ännu grönare. Jag behöver inte längre nöja mig med tre kvadratmeter balkong, och jag får äntligen chansen att odla morötter, tomater, jordgubbar och annat gott som kräver större plats och ibland djupare jord än vad som med lätthet kan uppnås på balkongen.
Kommunen sponsrade oss med en tusenliters vattentank som de också sköter påfyllningen av, samt ett stort lass jord. Ett företag i industriområdet tillhandahöll pallkragar att odla i.

Ett insektshotell är bra att ha vid sin odling.
Här kan bin, skalbaggar, spindlar och andra
naturens hjälpredor hålla hus.


Förra året var odlingen under uppbyggnad och befann sig i något av en testfas - i år har vi utökat området för att på sikt kunna ta emot fler medlemmar i den förening som nu har bildats för att sköta odlingen (gissa vem som mer eller mindre ofrivilligt blev utnämnd till ordförande i föreningen...) Vi har nu storslagna planer på att gräva ett gemensamt jordgubbs- och potatisland. I höstas byggde vi även en kompost, med inspiration från den danske bonden Franks konstruktion. Grenar och sly flätades mellan pålar i marken, och nu har vi två "fack" där grönsaksrester, gamla kaffefilter, äggskal och bortrensad växtlighet långsamt förvandlas till jord - som vi sedan kan använda till vår odling.



Efter att ha fått några pallkragar brutalt stulna, har nästan alla nu följt mitt exempel och målat sina lådor. Det ger också ett fint och färgglatt intryck.














Så vad odlar jag då på mina små pallkragelotter? Förra säsongen hann jag inte sätta så väldigt mycket mer än rädisor och sallad, samt några jordgubbsplantor, eftersom jag kom igång med alltihop först runt midsommar. Men i år har jag utökat ordentligt! De ytterst smaskiga jordgubbarna fyller en hel låda (och lite till). Jag har nu även rabarber och smultron, och förstås tomater. Jordgubbsplantorna har vuxit till ungefär tre gånger förra årets storlek (då de köptes in) och har redan givit mig några portioner söta, friska bär till efterrätt. Men jag har fått slåss mot både fåglar och nu senast spanska mördarsniglar för att få äta mina bär själv - fåglarna försvann när jag satte nät över bärodlingarna, men sniglarna är tuffare att rå på. 
Rädisor är ingenting jag egentligen är överförtjust i - ett par stycken är väl gott i en sallad ibland, men mer än så blir det inte för min del. Det är däremot jätteroligt att odla dem, eftersom de så lätt gror och växer snabbt. Skörden blir helt enkelt nära nog hundraprocentig. I år satte jag en mix av sommarrädisor för att få lite olika färger. Det mesta fick jag dock ge bort, eftersom jag som sagt äter begränsat med rädisor och de är ganska svåra att hålla fräscha i förvaring någon längre tid (om man inte har en jordkällare förstås). 
Jag väntar med spänning på att få se hur mycket tomater det blir. Jag har fått flera plantor av en vän men glömt märka dem - några är plommontomater och några är små röda körsbärstomater. I dagsläget är plantorna rätt rejält mycket större och frodigare än för någon månad sedan när bilden togs. Ett smärre bladlusangrepp avvärjdes med min vanliga specialblandning - såpa, pressad vitlök och ättika blandat med vatten i en sprutflaska. Och så inte underskatta vikten av mekaniskt avlägsnande, hur äckligt det än kan kännas att dra bort stora klasar med löss från bladen!



























Ett mycket trevligt inslag i vår odling är rosenrabatten som sträcker sig längs staketets yttre långsida och liksom ramar in odlingen ut mot gångvägen.







Dessa är inte bara till glädje för oss som odlar, utan drar även till sig beundrare bland många som är ute och promenerar i området. Framförallt de i Högdalen ganska talrika pensionärstanterna har uttryckt stor förnöjelse över rosorna. I år har vi planterat dahlior och höstblommande lökar emellan, så att vi får lite färgprakt även fram i september-oktober.


Vill du veta om det finns en stadsodling i närheten av där du bor? Eller vill du kanske starta en egen stadsodling? Om du bor i Stockholms stad kan du hitta mer information i länken. Bor du inte i Stockholms stad rekommenderar jag att du tar kontakt med din hemkommun (eller eventuell stadsdelsförvaltning). Behöver du motivera ditt förslag så kan du exempelvis använda argumenten om att staden mår bättre, närodlat är nyttigast och att kommunen kan tillgodoräkna sig gröna poäng genom att stötta ett sådant projekt. Lycka till! 



Och hur går det då i min ursprungliga förortsträdgård, den som en gång skulle sväva som ett skepp av oskuld i förortslandskapet? Det återkommer jag till längre fram. Jag kan dock avslöja att i år är temat inte oskuldsfullt vitt - temat är inte ens en färg... Ni får hålla er ett tag till!